Frisens park – en historisk park återställs

Parkens historia

Längs strandlinjen på Södra Djurgården uppfördes ett antal eleganta sommarnöjen under andra halvan av 1700-talet. Landskapets skönhet och närheten till staden samt den kungliga närvaron lockade både aristokrater och förmögna handelsmän, som förskönade omgivningarna med påkostade park- och trädgårdsanläggningar. Frisens park är en av dessa.

Isak Kierman 1759
År 1759 förvärvade bokhållaren Isak Kierman det tidigare jägarbostället, då vid namn Biskopsjakten. Kierman namngav egendomen Bergsjölund och uppförde en huvudbyggnad med symmetriskt grupperade paviljonger och blomsterterrasser, med utsikt över Stockholms inlopp. Norr om den nu försvunna gårdsbebyggelsen anlades en tio hektar stor engelsk park. Den tidiga parken var enkelt utformad med allékantade vägar, som ledde från huvudbyggnaden vidare ut i parken och till sittplatser med vackra vyer.

Bröderna Sprengtporten 1775
Mellan åren 1775 och 1792 ägdes egendomen av bröderna Johan Wilhelm och Jakob Magnus Sprengporten. Bröderna lade ner stora summor på att utveckla parken, som även utvidgades med cirka fyra hektar. Under denna tid tillkom ett stort antal nya gångvägar som skapade nya rörelsemönster och siktlinjer. I parkens centrala del anlades en allé som avslutades med en utsiktsplats, och mellan denna och gårdsbebyggelsen anlades en damm och parterre. Dammen, som fick en mjukt böljande form och stensatta kanter, var ett betydelsefullt element i parkens gestaltning. I parken anlades även en vackert skålad gräsplan, en så kallad pelouse.

Carl Magnus Fris 1792
År 1792 köptes Bergsjölund av grosshandlaren Carl Magnus Fris, och parken kom därefter att bära hans namn. Egendomen utökades då ytterligare med bland annat det intilliggande Waldemarsudde. Även Fris lade ner stora summor på att utveckla och försköna parken, och den ansågs i sin samtid vara den vackraste parkanläggningen på Djurgården. Genom Fris försorg anlades bland annat en enkel välvd träbro över dammen.

Kungl. Djurgårdens förvaltning 1838
1838 övertog Kungl. Djurgårdens förvaltning parken. Parken blev då ett mycket populärt utflyktsmål för Stockholmsborna, och karaktären av en folkpark höll i sig långt in på 1800-talet. Så småningom förföll egendomens äldre byggnader från Kiermans tid och revs. Dammen, som en gång varit så betydelsefull, tycks inte ha hållits i stånd. Under 1800-talets första hälft fylldes dammen igen och föll i glömska. Under 1900-talet förlorade Frisens park sin dragningskraft och redan 1925 beskrivs att det var ”tomt och öde i de gamla alléerna, dit endast enstaka, trogna Djurgårdsälskare finna vägen” (ur Djurgården förr och nu, 1925, Bolin et al).